|
|
 |
 |
| |  |
| |  |
| |  |
| |  |
| |  |
| |
| Aftonbladets kulturpris till Mikael Wiehe | |
| Aftonbladets kulturpris tilldelas i år Mikael Wiehe. Priset, som är på 20 000 kronor, instiftades av ABF 1984. Förra året gick priset till Hasse Alfredson. I juryn har från Aftonbladet ingått Yrsa Stenius och Peter Curman, från ABF Bosse Bergnér och Leif Palmgren. I prismotiveringen skriver juryn: "Mikael Wiehe förenar i sina sånger och sin musik människors frihetslängtan med ett kollektivt budskap. Hans texter träffar mitt i hjärtat samtidigt som de ger mening och styrka till fortsatta insatser för människors självklara rättigheter. Mikael Wiehe har medverkat till en ökad internationell medvetenhet hos en bred publik och därmed förenat generationerna kring solidaritetsarbete. Det speglas i sången "Det räcker nu" som handlar om människors kamp i Latinamerika och bland annat innehåller orden: Det räcker nu Hör ni att dom ropar det Det räcker nu Dom gör det nu Mäktigt som en flodvåg ska dom resa sej "Vi vill med detta kulturpris ge uttryck för vår uppskattning av att Mikael Wiehe alltsedan 60-talet mycket konsekvent och medvetet genom sången och musiken förmedlat sitt budskap och därmed fungerat som en hävstång i samhällsdebatten." Eldsjälen som lärt sig hantera sin besvikelse När Karl Vennberg utfärdade sin ofta citerade besvikelsevarning för en desillusionerad vänster skulle han ha kunnat framhålla Mikael Wiehe som ett efterföljansvärt exempel. För om någon från det glada 1970-talet lärt sig att rätt hantera sin besvikelse så är det väl just eldsjälen i gamla Hoola Bandoola. Jag misstänker rent av att en god portion av den entusiasm som fick stencilapparaterna att rulla kom från hans musik. När vänstern gick hem från dagens demonstration var det till Hoola Bandoola. När FiB-grupperna samlades för att planera nya opinionsmöten till värn för yttrandefriheten utgick musikalisk inspiration från hoolerna. Det är helt enkelt omöjligt att tänka på 1970-talets vänsteruppsving utan att få Hoola Bandoola i öronen. Nya tider Sedan dess har som bekant tiderna förändrats och många av oss med dem. Putte var så pigg och munter och Stina-Lisa var så glad Nu sitter båda och försjunker i gudabilder frän Nepal Och Pelle som blev eld och lågor så fort nå´n sa revolution nu har han bli´tt expert på börsen och hoppas tjäna en miljon sjunger Mikael Wiehe i den nyss utsläppta "Hemingwayland". I 1980-talets Sverige är det inte tryck- utan sedelpressen som dunkar. Det är åtgång på de ideologiska skjortorna, för dagen med nyliberala snibbar. Just därför är det så trösterikt att det finns sådana som Mikael Wiehe, som förmått hålla huvudet kallt och hjärtat varmt. Språket djupnar I stället för att som Putte och Stina-Lisa underkasta sig nya frälsningsläror har han hållit fast vid sin politiska insikt men låtit sitt språk och sina musikaliska uttryck djupna med åren. Den billiga plakatpoesin fick aldrig någon vän i Mikael Wiehe och med hjälp av ironin och humorn har han alltid kunnat hålla patetiken stången. Så arbetar endast en poet som är medveten om stilmedlen och för vilken hantverket är lika viktigt som den underliggande känslan. Extra dimension En av de styvaste texterna – "Titanic" i "Sjömansvisor" – har den extra dimension som lösgör den från sitt tidssammanhang och gör den till bestående poesi. Bilden av den foglige andraklasspassageraren som in i det sista iakttar gällande föreskrifter och tacksamt dricker sitt sista glas gratischampagne är en genial bild av den hyggliga omedvetenhet utan vilken världens brutala kaptener inte skulle ha en chans. På en gång reportage, historisk ironi och med en brechtsk distans – man kan få ett kulturpris för mindre. |
|
| Peter Curman, Aftonbladet, 1985 | |
|
|
|
