Den möjliga förvandlingen

Vem är Mikael Wiehe? Han fäller sina många centimeter framåt, för fingrarna energiskt genom håret och svarar, stolt men med distans; gossebarn och farbror på samma gång: "Jag är den som har skrivit flest bra låtar de senaste 20 åren i Sverige".
Sommaren 1971 ringde han och ville spela på den första folkfesten i Malmö. Gratismusik i stans parker var ett oerhört brott mot konventionen; svårbegripligt och subversivt. Och dessa långhåriga saker i sina folkvagnsbussar! Kommunalpolitikerna trodde att kanalen skulle dämmas upp, träden fällas och änderna slaktas. De kunde nätt och jämt uttala Woodstock, men de bestämde sig för långvarig motvilja.
"Jag attraherades av vänstern därför att jag hade sett ett TV-program om invandrad arabisk arbetskraft i Paris, som bodde 18 man i en enrummare. Då blev jag invandrarlärare", berättar Mikael Wiehe.
Han verkade ha all tid i världen. Några timmars undervisning i veckan, sedan satt han lika länge på utedasset på Föreningsgatan och studerade ryska. Efter Hoola Bandoola Bands första skiva var han känd, en sorts popens Jan Myrdal, komplett med kort hårt, mustasch och runda glasögon.
Upptäckarglädje! Världen skulle kläs i nya ord; gränser överskreds, motsättningar och gemenskaper omdefinierades. Landsbygdens antikoloniala kamp där borta var också vår här hemma i de rika metropolerna. Solidaritet var ett ord man uttalade med stolthet. Musiken fick svenska texter.
Förvandlingen var möjlig, det kände vi alla. Men redan i "Burrhuve't" från LP'n "Garanterat individuell" (1971) låter Mikael Wiehe frasmakaren gå vilse bland jordens fördömda. "Hur kan man älska en klass om man föraktar individerna?"
Nynningen var kanske tuffare, Blå Tåget mer politiska och Samla Mammas Manna mer experimentella. Men det var Hoola Bandoolas sånger som spreds. Under flera år körde de land och rike runt i en blekgul mercedesbuss och kånkade själva på sina förstärkare. I tidningen kunde man läsa om internationella rockstjärnor som slog sönder hotellsviter. Musikrörelsens band blev glada över en pilsner och en huvudkudde.
Hoolas första inspelningar låter lite spinkiga med dagens mått mätt, men det som tränger fram är ett personligt tilltal mitt i allsångstillgängligheten. Detta är långt från myten om proggens plakattexter. I stället befolkas första plattan av enstöringar och tilltufsade existenser i tillvarons periferi.
Gränsen mellan berättarjaget och rollfiguren är delvis upplöst; i sången finns en fräschör, en nyfiken snärt, som snart skulle komma att konfronteras med omgivningen och låtskrivarens motstridiga krav på politisk korrekthet och poetisk reflekterande komplexitet.
Sången, ja. Till en början sjöng Mikael Wiehe och Björn Afzelius som "spisflabbar" på en tillkämpad stockholmska som numera låter närmast ironisk eftersom den inte kan ha lurat någon. I själva verket flyttades den svenska popens centrum i ett slag från huvudstaden; mitten upplöstes. De följande åren skulle en mängd musikgrupper, aktiviststyrda musikföreningar och nystartade skivbolag forma ett rikstäckande distributionsnät utan central hemort.
"När vi börjar med Hoola Bandoola är vi 25 år. Vi står längst ner. Det är vi som slår uppåt, vi är rebellerna. När punkarna kom, minns jag att jag tänkte: ska ni komma här, det är ju vi som vet hur man gör uppror! Plötsligt är man inte yngst, man är etablerad. Om jag sparkar på någonting nu, blir det plötsligt uppifrån".
Vissa sånger kan bara skrivas i en viss ålder. Man går vidare. Trots att Mikael Wiehe alltid låter som Mikael Wiehe har förändringen och förnyelsen varit dominerande drag i hans musik sedan tiden med Hoola Bandoola Band. Ibland har publiken hängt med, ibland har den varit någon annanstans.

Så klev Mikael under flera år runt i musikrörelsen och medierna och såg ut som Storebror, betedde sig som en sådan. Och förväntades vara sådan. Ända tills John Lennon primalskrek i hans öra.
Fram kom Gossekungen. Gökungen. Lillan i hagen. Och en skakning anades på nedre däck.
När han hade skrivit "Titanic" visade han texten för en vän. Kan man skriva en sådan låt, undrade han. Kan man väl, sa vännen, men vad handlar den om?
"Jag försökte beskriva min känsla av att något höll på att rasa samman. Här stod jag och de andra i vänstern och tjafsade om interna småsaker medan hela samhället var på väg att förändras. Jag tänkte: nu lämnar råttorna skeppet. Båten sjunker och tusentals människor drunknar, men mannen på däck kollar om hans jävla kavaj är knäppt…"
Jo, den sorglige berättaren på båten är Mikael själv, det är han som försöker knäppa kavajen. Kanske var det först senare som han verkligen insåg det; många av oss andra trodde att "Titanic" var en metafor för kärnkraftssamhället.
Till en början var han emot låtens blåsarrangemang, som Frans Sjöström, medmusikant i Kabaréorkestern, hade gjort.
"Jag tyckte att det förtydligade och blev för mycket teater. På den punkten har jag ändrat åsikt helt och hållet. En låt som 'Motståndets estetik' t.ex. som jag tycker är en av mina bästa, är ju mycket teatralisk och jag sjunger också mina låtar på ett annat sätt numera, jag lägger mer känsla i sången och understryker den".
Efter Hoola Bandoola och Kabaréorkestern och de stora skivupplagorna kom nederlagets sånger. "Jag ser mig som nederlagets besjungare." Det var kråkan som dog. Lindansaren som föll ner. Rebellerna som kom in från vänster och försvann ut till höger.

I de taggiga gitarrsnåren

1963 stod han på scenen för första gången. Stenkakejazz. Saxofon. Men det skulle visa sig att det var låtskrivande han var en hejare på. Beatles, Paul Simon. De där enkla slingorna som sätter sig, de där formuleringarna som snärjer sig fast i medvetandet och, när de är som allra effektivast, blir vardagscitat i en kollektiv självförståelse. De kan låta jazz, folkvisa eller rock, de kan vara en ballad eller en nervös puls, men mest av allt låter de Mikael Wiehe. Det märkliga är att han är lika lätt igenkännbar när han står i de taggiga gitarrsnåren som ute på sommarvalsens vallmoäng.
"Uttrycket i mina låtar spänner från 'Måndåren' till 'Ingenting kommer tillbaka', som är full av kaos och brötighet. Från det mjuka, vackra, kontrollerade till det uppbrutna, okontrollerade, kaotiska. Jag har behov av att uttrycka båda sidorna".
Dubbelheten kan också beskrivas som en strävan efter balans mellan det vackra och det fula. "Om det bara är vackert blir det pissekuramusik". Det måste finnas något att ta spjärn emot, något obekvämt, en kant som man river sig på. "Det är ju så att glädjen och skönheten alltid får utkämpa en hård strid mot sorgen och fulheten".
Mer och mer har han börjat skala av melodierna och förlita sig på dynamiken i upprepningen och stämningen, på spänningen i de knappa tonbyggena, där en kort sekvens laddas och laddas om.
"Jag söker efter de enkla, självklara melodierna, som också gärna ska vara … moderna? Det finns en modernitet, en låtsasmodernitet, där man ständigt hänger på sig det senaste modet och när man hängt med i alla svängarna finns ingenting kvar. Det finns också en modernitet som bygger på öppenhet och sökande, en inre modernitet. Att skriva en melodi, som inte riktigt är en melodi, utan bara en trappa av toner: 'Vi smidde så ståtliga planer…' Att försöka variera den konfekten, det tilltalar mig oerhört mycket".
Den skiva där Mikael verkligen anstränger sig för att låta modern, är lustigt nog den ur hans repertoar som idag känns mest bedagad och ur tiden: 1982 kom "Dom ensligas allé", åtta skeva nytolkningar av Bob Dylan, körda genom syntteknik och med hundar och skrivmaskiner i kompet.
Fast då fick han fina recensioner och beröm för sitt mod att kliva ur den roll han tilldelats.
"Utveckling är en kombination av erfarenhet och mod. När man är ung är man bara modig och då kan man springa in i vilka väggar som helst. De flesta har skaffat sig de erfarenheter de tycker sig behöva när de är 25 och sen gör de inte mer utan förlitar sig på de erfarenheterna. Ska man vidare måste man kombinera. Mod är att ta en chans, en risk. Man kan misslyckas när man gör 'Dom ensligas allé' eller en glad, naiv skiva om att man för första gången i sitt liv har mött kärleken. Man kan också misslyckas när man skriver en låt om en båt som sjunker och man inte vet vad den handlar om och musikerna säger att, nej, den vill vi inte spela in. Men det finns bara ett fundamentalt misslyckande: att inte våga misslyckas"
Nutidshistoria
I den här boken är hans bästa sånger samlade. Det främsta beviset på uppskattning är när sångerna vandrar vidare, från gitarr till gitarr. De är också nutidshistoria även om de sällan är färskvara i betydelsen dagskommentar.
Sånger kan någon gång leva sitt eget liv, nå utanför sin ram och bli klassiker. Mikael berättar att han plockade fram en Evert Taube-skiva från 1923 och upptäckte att han kunde de flesta låtarna utantill. Birger Sjöberg, Olle Adolphson, Cornelis Vreeswijk. Det är den traditionen han säger sig bottna i; klart att han vill att folk på 2060-talet ska nynna "Keops pyramid". och "…ska nya röster sjunga."
Men sånger kan också lyftas av ett sammanhang och t.o.m få en ny innebörd om de presenteras annorlunda. Nya händelser kan uppenbara djup och en tidigare dold symbolik. När jag en dag hörde "Sista brevet hem", från CD'n. "Det ligger döda kameler i min swimmingpool" (1992), efter en nyhetssändning på radio om kriget i Bosnien antog sången genast en än hemskare skepnad.
"Länge tillägnade jag 'Flickan och kråkan', de galna mödrarna i Argentina, som letade efter sina söner och döttrar som försvann under militärdiktaturen: 'Jag bönar och ber fast jag egentligen vet att det redan är alldeles för sent'. Perfekt. Låten fick en väldig extra dimension när den placerades i det sammanhanget, men det var ju ingenting som den handlade om från början".
Han växte upp i den välbärgade, invandrarfattiga delen av stan. Via Sydafrika, Vietnam och stöveltrampets Latinamerika framkallades också bilderna av vår närhet, där orättvisorna kunde tyckas jämförelsevis futtiga, men där klassamhället likväl gjorde sig påmint och där rovdrift och förstockning fortfarande tränger upp oss i hörnet.
Ofta fladdrar kabarédoftande infall förbi i Mikaels musik; Brecht skymtar i fonden, ur parodierna på de mörka kostymernas drill och disciplin lösgör sig en vemodig figur; en liten man, som alltid får bli bonde i det stora schackspelet, men som framför allt liknar en lite vilsen och småskuren småstadsmänniska med felknäppt kavaj. "Jo, han är lite löjlig och samtidigt är det synd om honom. Honom känner jag ett visst släktskap med".
Det lilla i det stora… När Mikael och Björn Afzelius i slutet av 80-talet spelade in en skiva med sånger om världens förföljda såldes den i 250 000 ex. Kanske är det blandningen av allvar och godmodighet. Kanske är det sårbarheten. Kanske ingår denna musik trots allt i en solidarisk källarkonstruktion under det perforerade folkhemmet.
Vi talar här om verkligt social musik, som fört människorna samman: på musikfester, möten, stödgalor, runt insamlingsbössor. Detta är sånger som sjungs i kör och spelas av symfoniorkestrar och glada festamatörer. Mikael pratar gärna om Taube och Adolphson och är en utmärkt sensommartrubadur, men allra mest är han internationalist. Han adopterade icke-angloamerikansk musik långt före världsmusikens genombrott och envisas med att släpa in yttervärlden i vår egen lilla koja. "Jakten på Dalai lama" är fortfarande en mycket vacker berättelse om oss och "de andra", om insiktens begränsningar och den nödvändiga strävan att ta reda på mer.

I ständig rörelse

Här finner vi en människa i ständig rörelse och förvandling, en man som utan att ge upp sina grundvärderingar delger oss både glädje, utsatthet och desillusion.
Popularitet är en eldfluga i natten; i morgon kanske den vackra sångerskan krossar ansikten i en bilolycka. Vridscenen rör sig obevekligt och plötsligt sitter man bakom kulissen. Att kliva ut ur sin egen generation: det är få förunnat. Och det är inte lätt att vara tidlös om man samtidigt måste ut i gränsmarkerna och slita strängarna på det larmande elektriska tivolit.
"En journalist frågade mig härförleden: varför skriver du inte såna låtar som du gjorde med Hoola? Men jag kan inte skriva såna låtar längre. Jag finns inte där, man flyttar sig ju hela tiden. Jag vet att jag har förlorat publik på att skriva låtar som 'Jag ser det', 'Motståndets estetik', 'Lillan står i hagen' och 'I väntan på livet'. Men jag var helt enkelt tvungen".
Arbetsrummet är fullt med bandade melodiskisser och blyertsskrivna kollegieblock. Ibland kan det dröja många år innan text och musik finner varandra. Euforin infinner sig när han plötsligt, efter månader av vånda, hittar den formulering som exakt säger det som ska sägas.
Efter uppbrottet från jazzens grabbvärld åkte Mikael runt med ett rock'n'roll-band, "En vinddriven kung i ingenmansland" som det heter i "Basin Street blues"! från en av de allra bästa Wiehe-skivorna. Men när cirkusen kommer till stan måste man till slut också landa, komma hem.
Och nya uppbrott – från välfärdsstaten, från universalismens hoppfullhet, från Hemingwayland – kräver nya sånger. Det här är en sångbok med öppet slut: "Jag tror att jag är mina sånger. Musiken är nåt sorts koncentrat, låtarna är essensen av min person. Man är aldrig lika bra, aldrig lika klok och välformulerad som i låtarna. Musiken tar fram det bästa i mig, jag vågar saker som jag aldrig gjort förut. Sångerna är sådana som jag skulle vilja vara i verkliga livet."