EN SÅNG TILL MODET



Har han någonsin låtit bättre? MIKAEL WIEHES nya skiva heter ”EN SÅNG TILL MODET”.

Det är precis vad vi behöver: mod. Och bättre än så här har han nog aldrig sjungit.

På många sätt är detta en klassisk Wiehe-skiva, både melodiös och utmanande. Dessutom finns här många blivande Wiehe-klassiker, några av dem ilskna och giftiga och präglade av de växande samhällsklyftorna.
Mikael Wiehes förra soloalbum, den kritikerrosade ”Sevilla”, handlade framför allt om honom själv. På ”En sång till modet” gäller det sådant som vi alla kan se omkring oss, det vi berörs och upprörs av och som vi nu måste förhålla oss till. Flera av sångtexterna kommer att göra nyliberalerna och de konservativa röda om öronen.
”Jag vill skriva låtar till, för och om dem som inte kan göra sig hörda”, berättar Mikael Wiehe. ”På alla låtarna på 'En sång till modet' försöker jag formulera mig om det Sverige som nu finns: det här oblyga hyllandet av rikedom, att man är hjälte om man berikar sig. Våra mor- och farföräldrar växte upp i ett helt annat Sverige där man skulle göra rätt för sig, man skulle vara hederlig. Köpte man en bostadsrätt sålde man den för vad man hade köpt den för. Man höll sig för god för att vara sniken. Det där har ju fullständigt släppt nu, alla spärrar är borta. Klyftorna växer. Nyliberalismen och privatiseringen omsatt i praktiken innebär bl.a. att man får motorcykelgäng och gated communities. Och jag tycker inte att denna verklighet syns i svensk musik. De enda som säger något är hiphopparna. Alla andra ska bara vara välformade, välsjungande och menlösa.”

Mikael Wiehe säger att han gjort ett album med politiska låtar för att ingen annan gör det.

”Det är så tyst. Det är bara en väldig trängsel in i sofforna i tv. Alla vill bli hallåor, in i rampljuset. Det är det som är grejen nu, medan mörkret vilar kompakt utanför dessa spotlights. Och det är ju där det händer saker. Det är där folk sitter i sina förorter och är arbetslösa, det är där nassarna konspirerar, det är där gangsterismen och girigheten brer ut sig.”
”En sång till modet” kommer att glädja alla vänner av Mikael Wiehes musik. Det är låtskrivaren som stiger fram, han som klarar av att rimma på skalbolagsdirektör och som behärskar såväl visan som rock-å-rullandet och de tunga balladerna. På ”En sång till modet” känner vi igen många Wiehe-teman, men här finns också en ny skärpa. Med vass kniv snittar han upp marknadens myter och den galopperande egoismens lögner. Här finns också gott om referenser både till Mikael Wiehes egen musikhistoria och till det land vars sånger ingen kommer undan.
”Plattan är influerad av amerikansk musik, mer än vad jag har varit på länge. Här är lite Neil Young, lite Woody Guthrie, lite bluesfeeling, lite Tom Waits. Jag har eftersträvat en sorts enkelhet, så lite förpackning som möjligt. Det är banalt att säga det, men alla som håller på strävar efter ett tag efter att åstadkomma det enkla. Ju enklare det är desto svårare är det. Man kan inte dölja sig bakom någonting. Den här gången har jag tillåtit mig att bara gå på feeling, att inte ha ett lika färdigt koncept som jag ofta har.”

Här är några av sångerna som vi kommer att få höra ofta framöver:
”Allt har sin timme”

Neil Young smyger runt i studion på inledningsspåret, det måste vara hans piano som står i hörnet: ”Allt har sin timme/Allt har sin tid/En stund i ljuset/sen är det förbi.”
Det handlar om det korta uppflammande livet och om att göra det bästa av det, så att andra kommer att minnas den stund man visade sig i ljuset. ”Men också det mörka glider förbi. Den här har jag tillägnat mina döttrar”, berättar Mikael Wiehe. ”Vi lever i en mörk tid, men det kommer att gå över. Bara lugn. Livet är kort, men man får göra någonting nu när man kan.”

”Jag vill inte va fattig”
”Jag vill inte va tråkig/Jag vill inte va trist/Jag vill inte va bimbo/eller kapitalist.” Känslan är 60-tal, Spencer Davis Group kanske, skumpande rock med tillsats av rhythm'n'blues-munspel. ”Jag vill inte va fattig... Nej, men om rikedomen betyder att jag ska hålla på med sånt som de rika gör, så låter jag hellre bli. Först hade låten lite mer kabarékänsla. Vi satt och lirade och så blev det så här, den blev väldigt naken.”

”Den enda vägen”
”Ännu högre arvoden till dom som redan har/Ännu större fallskärmar och avgångsvederlag/Ännu lägre skatter för dom som bidrar minst/Ännu större företag med ännu högre vinst.” Folkhemmet har brutit samman, välfärd och solidaritet späs ut och Mikael Wiehe sjunger med nasalt förakt för dem, som skor sig på andras bekostnad och gödslar ensamhet och hat i landet Utanför. ”Det här är plattans centrala politiska låt. Det är kring den som plattan kretsar. Det är en bra Hoola-låt med väldig power. Det är den sortens låt som folk tror att jag alltid har skrivit, fast jag egentligen aldrig har gjort det.” ”Ännu färre regler för marknadens aktörer/fifflare, bulvaner och skalbolagsdirektörer/Flera miljonärer i finare palats/med pigor ifrån Polen som säkert vet sin plats.”

”Just i den här sekunden”
”Jag önskar jag slapp att få höra/Jag önskar jag slapp att få se/Jag önskar jag slapp att få veta nåt/och fick leva mitt liv ifred”. En låt om ondskan och terrorn utanför vårt eget synfält, emotionellt tung med en svävande stämning som kontrasterar mot sångens saklighet. ”Det är säkert 25 år sedan jag började skriva på den. Från början lät den mer som en stråkkvartettlåt. Men den passar Hoola med det tunga svänget. Det är något i musiken som känns som klockan två på natten i en övergiven dansrotunda, jag gillar det.”

”Jag slipar knivar”
”Dom går i banken/Dom tar ett lån/Dom kör i bilar/med telefon/Dom gör affärer/Dom gör förlust/Dom spekulerar/Dom gör konkurs.” Det här är en sång underifrån och utifrån, från de dunkla kvarter där ilskan och utanförskapet kan hamna precis var som helst. Rått och pulserande, munspel och slamrande rytm. ”Den här har jag också skrivit på i 20 år. Den började med att jag åt bönor och fortsatte med att jag käkade kattmat och så blev det att jag slipar knivar. Jag tror att det finns en sån vrede under ytan. Idén kommer från en gammal blueskille som sjunger ”I mash potatoes”, det är det enda han sjunger på hela låten.” ”Dom är på teve/Dom talar ut/Dom tror på börsen/Dom tror på Gud/Dom tror på tomten/Dom tror på Jas.”

”En sång till modet”
”Här är en sång till modet/Den är till alla dom/som vågar tro på morgondan/fast natten är så lång.” Lätthet, luft under vingarna. Mikael Wiehe har spelat den på scen i ett par år och folk frågar efter den, den är hans nya live-hit, den drar alltid ner applåder. ”Till alla som vågar längta/till nåt dom aldrig sett/som inte låter kuva sig/men håller på sin rätt.”
Musikerna som medverkar är Pontus Snibb, trummor, Thomas Nyberg, bas, Bernt Andersson, klaviatur och dragspel, Pelle Jernryd, gitarr, Hans Åkerhielm, synt, och, från Hoola Bandoola Band, Per-Ove "Muffe" Kellgren, trummor, Arne Franck, bas, Peter Clemmedson, gitarr, och Povel Randén, piano.

”EN SÅNG TILL MODET” är Mikael Wiehes tjugotredje album.

Han har dessutom skrivit musikaler, teatermusik, balettmusik, film- och TV-musik och jinglar - och hundratals sånger. En del av dem har spelats in av bl.a. Rikard Wolff, Arja Saijonmaa, Imperiet, Monica Zetterlund och Åge Aleksandersen. Och Magnus Uggla.
Han har spelat med Mr. Acker Bilk, Quincy Jones, Silvio Rodrigues, Mikis Theodorakis, Sting, Joakim Thåström och Lisa Ekdahl.
Han har citerats i riksdagen och spelats i Svenska akademin.
Han har gjort över 3.000 konserter från Kirkenes till Åbenrå, från Ålesund till Helsingfors - och i Chile, Kuba, Tyskland, Nicaragua och Costa Rica. Och på Färöarna.
Han sålde flest skivor i Sverige redan 1972. Han spelades i England före ABBA. Han har sålt över en miljon album enbart i Skandinavien.
Han har, själv och tillsammans med andra, spelat in miljontals kronor till stöd för humanitära projekt i Sverige och utomlands.
Olof Palme gick på hans konserter. Tillsammans med Fidel Castro, Yassir Arafat och Hillary Clinton och några till var han inbjuden till Nelson Mandelas presidentinstallation. ”Jag spelade i matsalen, fångarnas kantin, på Robben Island i Sydafrika i februari 1999. Det är tungt, det är det inte många som har gjort”.

Mikael Wiehe föddes 1946 i Hedvig Eleonoras församling i Stockholm, där Ingmar Bergmans far var präst. Sedan bodde han i sex år i Köpenhamn tills föräldrarna skildes. 1952 flyttade han till Malmö och där har han funnits sedan dess. ”Och där tänker jag bo tills jag trillar av pinn.”
Musikinstrumenten tillägnade han sig ett i stöten. Mikael placerades av sin ambitiösa mor vid pianot vid sju års ålder. När han var tio fick han en gitarr. Sedan hittade han en saxofon på sin morbrors vind när han var 15 år. Han kom med i sin första orkester som saxofonist två år senare. Det vitala musikåret 1967 spelade han gitarr på gatorna i Paris tillsammans med sin lillebror Thomas: lite Simon & Garfunkel, lite Beatles, ”Ack,Värmeland, du sköna” och så några låtar som de själva hade gjort. 1970 repeterade han
med en grupp, som innehöll bl.a. Jacques Werup, Peter Clemmedson och Björn Afzelius, men snart hade den delat sig och Hoola Bandoola Band formerats.
”Jag lyssnade på rock innan jag började spela jazz i övre tonåren. Men den första låt jag skrev var en jazzlåt som hette 'Up in Michigan', efter en novell av Ernest Hemingway, och den finns f.ö. nu med i dansscenen i musikalen 'Dåliga mänskor'. Jag betraktar mig fortfarande, fullständigt oberättigat, som altsaxofonist! Sen kom förstås de engelska popbanden och så småningom Bob Dylan. Jag upptäckte kraften i den grekiska, afrikanska och latinamerikanska folkmusiken, samma kraft som hos källarbanden. Och jag drogs till singer-songwriters, de som kan skriva riktiga sånger.”

Hoola Bandoola Band var den svenska musikrörelsens flaggskepp.
De spelade in fyra storsäljande album och turnerade land och rike runt under 70-talets första hälft. Många av sångerna etsade sig fast: ”Vem kan man lita på?”, ”Keops pyramid”, ”Är det verkligen fred vi vill ha”, ”Jakten på Dalai lama”, ”Victor Jara”... Musiken var melodiskt välordnad, men texterna sprängde ofta myten om proggiga plakattexter. Den som i dag lyssnar på Hoolas första album ”Garanterat individuell” slås av angelägenheten och det personliga tilltalet; plattan är befolkad av enstöringar och tilltufsade existenser i tillvarons utkant.

Med Kabaréorkestern vidareutvecklade Mikael Wiehe under slutet på 70-talet en musik baserad på akustisk folkrock. Både melodier och arrangemang blev mer komplicerade, låtarna mer abstrakta. Mikael Wiehes mest kända sång från de här åren är ”Titanic”, som egentligen handlade om en sorglig figur på det sjunkande fartygets däck, men snart kom att bli en metafor för ett samhälle med övertro på teknologi och kärnkraft.

Under 80-talets första hälft spelade Mikael Wiehe elektrisk musik, dels i ett slags minimalistiskt rockcomboformat, dels med en grupp som lekte med rytmer och var influerad av sökande, expansiva musiker som David Byrne och Peter Gabriel. Den mest kända av hans sånger från de här åren är nog ”Flickan och kråkan”. Till Mikaels egna favoriter hör ”Motståndets estetik” från albumet ”Hemingwayland” 1985.

”Sommaren 1986 turnerade jag med Björn Afzelius: två man, två gitarrer, tjugo konserter, hundratusen i publiken. Inget kunde vara mera ohippt vid den tiden och det stod inte en enda rad i tidningarna. Men vi drog mest folk av alla svenska artister och hälften av allt vi tjänade skänkte vi till sandinisterna i Nicaragua.”
Det album de båda spelade in samma år innehöll ”Mitt hjärtas fågel” och har sålts i över 300.000 ex.

Med ”Basin Street Blues” gjorde Mikael Wiehe sin dittills mest personliga skiva. Den innebar även en återgång till det akustiska efter de elektriska utflykterna och bland sångerna märks ”...ska nya röster sjunga”, en av flera låtar från skivan som också spelats in av Monica Zetterlund.

Mikael Wiehes 90-talsskivor pendlade mellan pop och visa och folkton, där det personliga och det politiska vävdes samman i återkommande rapporter från en värld som brinner, ett folkhem som demonteras och en vardag där många kan känna igen sin egen oro och sina egna glädjeämnen.

Mikael Wiehe har med åren blivit en alltmer mångfacetterad och personlig sångberättare, men hans namn förknippas förstås också med vänsterengagemang och solidaritetsarbete. Han har spelat på otaliga konserter till stöd för demokratiska rörelser i Latinamerika och befrielserörelsen ANC i Sydafrika.
Hans starka engagemang för folken främst i Chile och Nicaragua började med ett intresse för den spanska kulturen och det spanska språket. Med Simon & Garfunkels version av ”El condor pasa” öppnades hans öron för den latinamerikanska musiken.
”Kuppen mot den folkvalda regeringen i Chile 1973 berörde mig emotionellt starkare än Vietnamkriget”, berättar Mikael. ”1979 blev det revolution i Nicaragua och det kändes bra att någon gav igen för Chile, Brasilien, Guatemala och alla andra amerikanska övergrepp.”
Mikael Wiehe tog initiativet till de stora ANC-konserterna i mitten på 80-talet, då många av de främsta svenska rockmusikerna samlades för att ge sitt stöd åt kampen mot apartheid i Sydafrika. När ANC's ledare Nelson Mandela senare installerades som landets president var Mikael Wiehe en självskriven gäst. Och i mars 2000 bjöds han till Chile när Ricardo Lagos installerades som landets förste socialistiske president sedan den mördade Salvador Allende.

Efter åren med Hoola Bandoola Band var Björn Afzelius en nära vän och samarbetspartner:
”Folk förväxlade oss, vi förknippas ju väldigt starkt med varandra. Vi stöttade varandra. Vi var inte lika, men vi var som två halvor av ett klot.”
Björn Afzelius avled 1999 och Mikael Wiehes nya skiva är tillägnad honom.
”Jag saknar honom oerhört. Vi gjorde saker, vi var engagerade. Om det är någon som ska bära vårt arv vidare är det jag. Jag har dubbelt så mycket att göra nu eftersom jag är ensam, så kan det kännas. För mig är det viktigt att hålla minnet av Affe levande, både för att han var min kompis och för att han stod för en hållning och en politisk ståndpunkt. Även om man räknar bort ANC-konserterna tror jag att han och jag har spelat in tre-fyra miljoner till stöd för olika projekt.”

Uttrycken i Mikael Wiehes låtar har skiftat genom åren, de har spänt från svensk trubadurvals till elektriskt kaos. Det som alltid känns igen är rösten, melodikänslan och förhållningssättet, det ständiga sökandet kring en kärna av personligt tilltal och solidaritet med de svaga och förtrampade.

Mikael Wiehe har också tolkat flera utländska artister.
Han har översatt Mikis Theodorakis till Arja Saijonmaa, han har översatt sina chilenska vänner Julio Numhauser och Mario Salazar och Peggy Seegers ”Song of Choice” blev ”Valet”. På ”En sång till modet” gör han ”Det här är ditt land”, hans svenska version av Woody Guthries klassiska ”This Land is Your Land”. Och så har han översatt Bob Dylan:
”Dylan är nog den textförfattare och låtkompositör som har påverkat mig mest. Hans storhet ligger i att han skapar någon sorts tomrum, både omkring sin person och i sina sånger, som andra människor själva kan fylla i. Den största ära som kan vederfaras en är att andra sjunger ens sånger på fester eller framför spegeln.”

Mikael Wiehe har genom åren även varit kulturpolitiskt aktiv, bl.a. genom att stödja lokala arrangörer och nya skivbolag, genom att spela i förorter och hos fackföreningar och genom att arbeta med de årliga Folkfesterna i Malmö.
”Jag är ett barn av min tid, men jag har också en bakgrund som indirekt har färgat mig: man ställer sig inte på de starkas och de rikas och förtryckarnas sida. Jag bestämde mig tidigt för att inte gå in i några politiska partier. Jag ville stå fri. I grund och botten kommer konstnären alltid att vara politikerns fiende. Konstnären kommer alltid att säga: det kan bli ännu bättre, ännu finare, varför gör ni inte så här i stället?”
Den första skivan Mikael Wiehe spelade in var som saxofonist i ett lokalt jazzband 1963. 1970 gav det engelska jazzbandet The Temperance Seven ut Mikaels låt ”Heather” på singel. Den såldes i 127 exemplar i England. Men det skulle snart gå bättre...

Numera har Mikael breddat användningen av sin musik.
Den har spelats i balettföreställningar, han har uppträtt med Danmarks Radios stora underhållningsorkester, han har framträtt med kör och gjort teater- och TV-musik. I september 1999 hade Folkteatern i Göteborg premiär på hans och Leif Janzons musikal ”Kejsarinnan”, som sågs av 30 000 personer. I november sattes hans och Mary Anderssons musikal ”Dåliga mänskor” upp på Malmö Musikteater och den har hittills setts av närmare 40.000 personer.

Mikael Wiehe har alltid bekämpat fascism och rasism, vilket på senare tid fått personliga konsekvenser för honom i form av hot. Men han säger att han vet hur han vill bli betraktad: ”Om det är nån som kan titta på mig och tänka att den jäveln, han ger sig aldrig, då är det bra. Då är det till nån nytta.”

Lars Åberg, Malmö